Serietecknaren som blev spelanimatör

Catarina var frilansande serietecknare och illustratör under många år. Efter att ha fått sitt drömuppdrag och ändå kände att någonting saknades insåg hon att det var dags att byta bana. Då sökte hon till The Game Assembly och efter två år hade hon en helt ny karriär som hon älskar.

Det var inte bara en utbildning, utan det var en utbildning där du fick jobb

Catarina BatistaSpelanimatör

Vem är du?

Jag heter Catarina och innan jag sökte till TGA var jag serietecknare och illustratör. Jag var frilansare, så jag hade mitt eget företag och så. Jag hade också ett förlag med några kompisar och kollegor i serietecknarbranschen där vi  publicerade våra serier. Jag var väldigt mycket i svenska mangascenen, så jag var inne i ett helt annat community – seriesverige. Det var så separerat, så jag hade inte ens hört om att spelvärlden i Malmö var så stort här nere. Malmö är också en stor seriestad. Så jag var helt separerad från spelvärlden liksom. Men jag kunde tycka att det var väldigt ensamt att jobba som frilansare, för jag satt väldigt mycket hemma och jag är en väldigt social person. Det är mycket frihet att vara frilansare, men det är också väldigt mycket måsten och åtaganden som kanske inte var det man “signed up for” – jag ville bara rita. Så, det beror på vad man är för person. Men efter många år med frilans kände jag att det var nog inte det här jag vill göra i många år till. Så fick jag ett jättestort uppdrag för Folktandvården Skåne där jag skulle göra tre barnböcker i mangastil, med lite merch och så, och jag bara kände “det här är mitt drömuppdrag” och jag har kul när jag gör det men jag känner mig fortfarande ensam. Och jag känner fortfarande att jag gör ett skitkul och coolt projekt, men det är svårt att hitta passionen i det här ensamma – för för mig är det människor som skapar passionen liksom. Så då insåg jag att nej, det här är nog inte för mig. Det var så jag kom på tanken att kanske göra lite förändringar. 

Så du är alltså serietecknare i grunden?

Ja, alltså när jag skulle söka till TGA så tänkte jag: ”jag kan ju rita i 2D och jag kan Photoshop som mitt eget lillfinger”, jag har jobbat med det hela mitt vuxna liv. Så jag ville bara börja på ett spelföretag och göra någonting med 2D för jag kan det. Sen började jag på TGA och kände att hjälp, här var ju jättemycket kul. Så mycket att välja mellan.

När jag började kunde jag ingen 3D alls, men så slutade jag utbildningen med att kunna 3D-animera och med andra discipliner kunna göra spel, det är så sjukt.

Hur kom du på att du skulle söka till TGA och hur kom du på att du ville jobba med spel?

Jag har alltid varit en ”dork”, som sagt var jag inne i Manga. Så jag hängde med nördarna, och då (på min tid) var ju ”nörd” en subkultur. Idag känns det som att alla är lite smånördiga eller har sådana intressen, men back in my day så var det mer så att om du spelade spel var du del av en subkultur. Så jag har alltid, även om jag inte själv ägt massa konsoler och så utan har mer spelat på datorn så har jag alltid varit intresserad av den nördigheten.  

Så, jag har alltid varit intresserad av spel och känner och har känt folk som går på TGA och har goda saker att säga om skolan. Men jag förstod inte på väldigt länge att man kunde jobba med spel och kände inte till det stora communityt som finns här i Malmö. Och så undrade jag om jag verkligen var välkommen i den världen eftersom jag inte spelade alla de stora spelen. Och det kan jag säga att det är man. Det är ju bra om man vet lite om vad man snackar om men jag tycker att det är jättebra när folk kommer in till industrin som kanske inte är så insatta i alla spel, för då har man inte det där korridorstänket att “okej, så här är spel, och de ska göras på det här viset och måste ha det här”. Utan man kanske har lite olika bakgrund och lite nya synsätt och se på vad spel kan vara och hur man kan lösa saker. Så jag tycker definitivt att om någon är lite intresserad av industrin men inte känner att man spelar så mycket så är det faktiskt inte alltid negativt. Man måste dock vara öppen för att lära sig tekniska grejer, för det är en väldigt teknisk bransch och det kan vara väldigt exhausting. 

Kände du till TGA sen tidigare?

I serieindustrin så var det flera som det här frilansandet inte riktigt funkade för och det går inte riktigt att få anställning på det viset. Så jag har flera serietecknarkollegor som gick på TGA och började i spelindustrin istället. Och för mig, det som lockade mig mest med den tanken var just att det var inte bara en utbildning, utan det var en utbildning där du fick jobb. Och det är väl det som är den här yrkesutbildningsgrejen – dels att du får jobb, men också att det var en väldigt praktisk utbildning. Du har inte massa prov, vi hade kanske ett prov, och sen var det bara praktiskt, praktiskt, praktiskt. Du blir så bra som din ansträngning. Det handlar inte om att nå en kvot för att du krämat in information och skriver rätt på ett prov eller så, utan du bara har – här har du en uppgift – och den uppgiften är en uppgift som du skulle kunna få i industrin vilket är toppen verkligen. Och jag märkte att även om man kanske någon gång tänkte “jaha, varför la de upp de här uppgifterna så här?”, så gick man vidare i utbildningen och insåg, “AH de har tänkt på allt”. Allt är liksom skräddarsytt för att gå steg för steg och du lär dig så mycket. Men ja, så jag hörde väldigt gott om TGA från andra serietecknare som hade sadlat om och var väldigt nöjda.

Allt är skräddarsytt för att gå steg för steg och du lär dig så mycket.

Nu ska vi se om jag förstått detta rätt – du gick spelgrafik men jobbar nu som animatör?

Ja, exakt. Återigen, det är det som är så himla bra med att de går igenom så mycket grejer. Och alltså man lär sig så mycket i skolan, det är helt sjukt. När jag började kunde jag bara 2D. Oftast, skulle jag säga, kommer du inte in på bara en 2D-portfolio. Om det inte finns speciella anledningar. Så det är ju bra att ha doppat tårna i 3D och ha öppnat programmen liksom. Men jag kunde ingen 3D alls, men slutade utbildningen med att kunna 3D-animera och med andra discipliner kunna göra spel – alltså det är så sjukt. Jag är verkligen amazed.

Men sen, det är klart, det måste jag också säga, att det är en stressig utbildning i den formen att varje dag är det nytt hela, hela tiden. Hjärnan får lite information overload. Men man blir också amazed och superinspirerad. Man är med så många andra duktiga människor på en liten yta, med superpassionerade lärare som också är jättekunniga och så ny information och nya uppgifter varje dag. Superkreativt, det är ett så kreativt space att man blir så inspirerad att skapa men också att lära sig mer. Men man kan ju få ju prestationsångest också. Skolan i Malmö är så etablerad, så det är många som söker in dit. Så, på spelgrafik kommer du in med portfolio, och då är det ju folk med bra portfolio som kommer in. Så de andra i din klass är ju jätteduktiga. Man känner typ att “men gud, jag hänger inte med” och så visar man upp sina uppgifter och känner bara  “men hur hann de med det, de är ju jätteduktiga”. Men man ser inte att man själv också är jätteduktig.

Och sen alla som är så duktiga, eleverna vill ju hjälpa varandra också. Så man hjälper till att bygga varandras kunskap, tillsammans med utbildarna då såklart. I alla fall i min klass så fanns det ingen tävling utan det var verkligen så att tävlingen som uppstod var inom en själv. Men annars, eleverna som var där var så stöttande och det var så fint. Och det gjorde också att man fick ett sånt band till varandra för att man gick igenom ett så hårt jobb och så stressigt men det var också så kul. Det var en jättefin tid, så jag är fortfarande vän med folk därifrån och vi håller fortfarande kontakten. Så är det någon som känner att de vill göra en förändring i sitt liv och är lite småintresserad av spel så kan jag säga att jag kan inte rekommendera TGA nog. Ibland kan jag känna att det hade varit kul att gå utbildningen igen. 

Och alltså, jag var ju i 30-årsåldern när jag sökte in, jag fyllde 30 under utbildningen liksom. Så jag känner att det är ju många som kanske redan då har figured out vad de vill göra med livet men så kommer jag här och bara “nä, jag valde fel i 20-årsåldern, kan jag göra om?” och så på två år bara ”okej, här har du en helt ny karriär”.