Bytte astronomi mot spelprogrammering

Lina har en kandidatexamen i fysik från Lunds universitet, men någonting kändes inte riktigt rätt. Sen upptäckte hon programmering och allt föll på plats – det var spelprogrammerare hon skulle bli.

Det tog mig sex år efter gymnasiet att inse att det här var ett alternativ och det är sex år för mycket.

Lina WarntoftStuderande TGA, Spelprogrammerare

Berätta lite om dig själv och vad du gjort innan?

Jag heter Lina, är 26 år och kommer från utanför Helsingborg. Just nu bor jag i Lund tillsammans med min sambo och min katt. För några år sedan började jag plugga fysik på Lunds universitet, det var planen från nionde klass. Eller, astronomi var det specifikt, för jag älskar Sci-Fi. 2018 åkte jag på en utbytestermin i Kalifornien och där läste jag datavetenskap. Jag var mitt i Silicon Valley och började lite med C++ som vi också håller på med här. Då fick jag ett litet “aha-moment” – det är ju klart att jag kan programmera det vi gör, detta är ju jättekul. Så då åkte jag tillbaka till Lund, gjorde mitt kandidatarbete i att simulera stjärnkluster, men gjorde allt i C++. Jag var helt nedgrävd i det och tyckte att det var jättekul, men insåg att det var programmeringsdelen av arbetet som var det roliga.

Hur kommer det sig att du sökte till TGA?

Precis som med programmeringen var det någonting jag inte hade greppat att det gick att göra. Vilket är jättekonstigt eftersom det känns så självklart nu. Men så var jag på en fest hos en kompis vars sambo gick på TGA. När jag kom dit så träffade jag hans kompisar som går här och läser just programmering. Några hade samma erfarenhet som jag från tidigare. De hade pluggat i Lund och var jätteinvolverade i studentlivet där men kände också att de inte riktigt visste hur de skulle gå vidare. Det kändes som att jag var i den sitsen också. De berättade att de hittade TGA och spelprogrammering och älskar skolan. Och jag kände: “spelprogrammering – varför har jag aldrig tänkt på detta?” För det är ju fysik och det är ju att vara kreativ och att man ser resultat direkt.

De berättade också att det ju är en enorm bransch som bara växer och tar över och det behövs jättemycket folk. Samtidigt så lär du dig så mycket så du är attraktiv för jobb även utanför branschen. Jag visste att det var det jag ville göra men visste inte riktigt hur. Så då tänkte jag att oavsett om det blir spel eller inte så blir det ju ett jobb i alla fall och det känns bra. 

Man behöver inte vara den som har hundratals timmar i League of Legends för att kunna göra spel.

Vad skulle du säga är det bästa med utbildningen?

Det vi får göra ganska tidigt, direkt när vi börjar studera är att jobba i spelprojektsgrupper med alla olika disciplinerna tillsammans. I och med att man gör det så tidigt i utbildningen blir det aldrig ett stort kliv att börja göra spel, det blir aldrig det där läskiga. Parallellt med kurserna får man använda och sätta på prov det vi lär oss. Det blir naturligt att göra spel, det är därför vi är här. Och man får träna på att kommunicera, vilket är värdefullt i alla situationer. Och det är också jättekul att se hur man utvecklas. Att titta på det första spelet man gjort och sen vad vi håller på med nu – det är ju en jätteskillnad. 

Vad skulle du säga är det bästa med skolan?

En grej med skolan som jag uppskattar väldigt mycket är att de anstränger sig för att rannsaka sig själva och branschen och vad problemen är där. Och ser till så att vi studerande är medvetna om det och ser konsekvenserna. Det är bra, vi försöker att inte bara tänka på alla de här sakerna som typ representation i spel och i branschen. Utan också ha det i åtanke när vi gör egna spel och ser till så att vi har verktyg när vi går ut i branschen också. Vi har fått höra att vi har makten där och kan vara med att forma spel och branschen och våra arbetsvillkor, så det känns jättebra.

Har du stött på några utmaningar?

Ja, det jag fick lära mig innan jag började är att det är en väldigt intensiv utbildning. Det är ju bara de här två åren av kurser men vi ska vara beredda på och ha testat på så många olika delar. Och det är ju jättekul men kan också vara lite överväldigande ibland. Det har varit veckor där det varit tentor samma vecka som spelprojektsinlämning. Det är ju väldiga utmaningar och den energin, den här stressen, kan komma med in i spelprojekten. Då har jag märkt att det kan bli lite misskommunikation och missförstånd. Men vi alla är ju i samma situation och går igenom samma sak så det har varit viktigt för mig att kunna prata med mina klasskamrater. Att vi kan prata ut och förstå varandra. Det har lett till att vi kommer varandra väldigt nära, så jag kommer att ta med mig några bästa vänner härifrån.

Utbildarna är också väldigt förstående. De lägger allt på oss, men sen försöker de hjälpa till. Så kommer vi med förslag eller behöver hjälp så lyssnar de och det känns som att de försöker underlätta för oss. 

Vad har du för framtidsplaner, vad är drömmen?

Drömmen, det är lite svårt. Men min plan är att jag ska hitta ett grymt programmeringsjobb på ett spelföretag för det är jag helt såld på nu. De utmaningar och problem vi stöter på inom just spelprogrammering är jätteroliga och det kommer det fortsätta vara. Målet är att hitta en studio med en öppen och trygg arbetskultur där man känner sig behövd och utmanad. Sen vet man ju inte var man hamnar. 

Sen hade det ju varit jätteskönt om min närvaro i branschen som kvinna hade kunnat visa för någon tjej på gymnasiet som tvivlar lite på det här, att visa att du hör hemma här och det finns plats för oss. Det tog mig sex år efter gymnasiet att inse att det här var ett alternativ, och det är sex år för mycket. Just nu är vi fyra icke-män i klassen av runt 30 så det är fortfarande mansdominerat. Jag vill spread the message att “kom hit, vi har det roligt”. 

Är det någonting du skulle vilja lyfta eller säga till någon som funderar på att söka?

Att det är en möjlighet. Man behöver inte vara den som har hundratals timmar i League of Legends för att kunna göra spel för man behöver ju olika perspektiv. Spel har alltid funnits i min närhet, men jag har kanske tittat mer på Let’s plays än vad jag spelat själv, så det gjorde att jag kände “men inte ska väl jag”. Men det ska jag. Om samma typ av person skulle göra alla spel skulle det ju bara finnas ett typ av spel. Och, jag var nästan lite orolig för framtiden efter universitetet för naturvetenskapliga utbildningar har inte så mycket kontakt med arbetslivet. Här har vi företag som söker sig till skolan för att de behöver oss, så det är jättestor chans att få något efter. Och att det är jättekul.